Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.
Det är 9 november och fotbollssäsongen är slut. Jag känner en tomhet som jag inte har känt på länge. I fjol var det kamp om fotbollslivet in i det sista med kval. I år säkrade vi en plats i Superettan ”redan” under näst sista omgången. Man borde vara mer glad men ändå så surar jag och många andra över gårdagens match mot Sandviken. De vann med 5-0! Det började som en slumrande tillställning och ÖFK förblev en sovande Törnrosa matchen igenom. Hur kunde Fredheims tre nollor sluta så?
Det finns en hel del att ”skylla” på. Truppen var stukad med skador, avstängningar, magsjukor med mera. Det blev en ”kort” bänk som på slutet resulterade i att målvakten Rasmus Forsell fick rycka ut som back i någon minut!
Det var en match som vid vinst och med övriga resultat med oss hade kunnat ge oss ett lyft i tabellen men tydligen hade luften gått ur oss.
På sociala medier ”hördes” hårda ord om att spelarna inte klarar av att spela utan press och att de svek supportrar som tagit sig dit på plats. Och kanske var det så? En hård säsong har tagit på psyket och när målet att slippa kval och säkra spel i Superettan 2026 var nått så blev det inget annat än pyspunka i sista matchen. Inget ville fungera och jag ska ärligt säga att jag slog av med 20 minuter kvar.
En annan match som däremot handlade om liv och död brann ända in i det sista. Örebro lyckades kvittera mot Trelleborg i 94 minuten och räddade sig till kval. Där är fansen överlyckliga att de får en chans till. Precis som vi hade det i fjol.
ÖFK är van att kriga in i det sista. Vi får ta att sista matchen blev en trist tillställning som inte piggade upp i novemberdimman. Det viktiga och positiva är att vi har ett lag i Superettan 2026.
Spelarna har nu ledigt tre dagar och sedan väntar två veckors träning innan semestern tar vid. En hel del av spelarna som vi ”tagit som våra” kommer att lämna för gott. Andra stannar och nya kommer att tillkomma. En hel del frågetecken återstår att rättas ut nu fram till cupmatcherna i februari. Framför allt en fråga som ska lösas först är; vem ska bli ny huvudtränare?
Jag känner mig fortsatt tom. Som jag skrivit förr är det här den tråkigaste perioden på året när fotbollssäsongen ska avslutas och för ÖFK:s del så tycker jag det är jobbigt med förändringar. Det hör fotbollen till men innan man ser den nya truppen formas och får grepp om de nya spelarna väntar en grå period. Jag brukar trösta mig med skidor på sätt men nu finns det ju inte ens någon snö!
Säsongen 2025 är slut. Vissa spelare växte under Kiarash Livanis ledarskap, vissa andra tog kliv när Fredheim kom in. Den löpte på som för många andra lag och ÖFK lyckades skrapa ihop 36 poäng och vi lever!
Min önskelista för säsongen 2026 står klar i mitt huvud. Den får ligga där och gro för nu väntar det tuffa men roliga jobbet för sportchefen att få ihop truppen och tränarstaben till 2026.
Vi kan väl ändå säga avsluta det här året med att konstatera att en spännande tid väntar? Och i januari när spelarna samlas till första träningen, antagligen i det fina tältet i Krokom numera, så brukar fotbollshjärtat börja slå lite hårdare och hoppet om en bra säsong, kanske en skräll, börjar lura där i bakgrunden. Till dess får vi väl kika på de utländska ligorna, njuta av finspel i Champions League och följa Graham Potters och vårt svenska landslag! Vi ses och hörs! Tack för att ni läst mina krönikor!
MALIN A JUNKKA
Dela artikel