Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens egen uppfattning.
Över 4 000 personer ville se ÖFK spela mot hårt pressade Gif Sundsvall i går. Derby och fin form för hemmalaget lockade även medgångssupportrarna som jag hoppas stannar nu. Vilken fin inramning det blev med så många på läktaren!
Jag tippade 2-0 i hemlighet men Sundsvall gjorde det inte helt lätt för oss. De steppade upp och kämpade. Jag mår lite dåligt av att se deras oro och desperation i ögonen. Vi har själva varit där, hårt pressade livrädda att förlora kontraktet. Jag känner mig otroligt ödmjuk med tanke på vår historia.
Matchen då? ÖFK är trygga i sitt spel och som lokala media skrev, så har vi nog Superettans bästa mittfält. Amar Begic inställning, Marklunds lugn och fantastiska fötter, Edwards spelglädje och Emils kvickhet. De försåg Jabir Abdihakim Ali med jobb och i 23 minuten gjorde han sitt jobb och nätade. Det visade sig sedan bli det enda målet i matchen som gav ÖFK en tung seger och formkurvan pekar fortsatt uppåt. Man får nypa sig lite i armen när man tittar på tabellen. I skrivande stund trea!
Tyvärr klev Dennis Widgren av efter en smäll på smalbenet. Vi får hoppas att det inte är värre än just en hård smäll och att vår kapten är på benen igen när träningsveckan startar. Bäst i går enligt mig var Sunday som fick starta. Jag vet inte hur man ska beskriva hans spelstil. Den är unik. Med sina långa ben lyckas han bryta motståndarnas spel på många märkliga sätt.
Jag är fortsatt ödmjuk och vill inte tänka kval. Just nu vill jag bara njuta av att ÖFK är ett lag att räkna med igen. Men vad är då framgångsreceptet så långt? Först och främst Nemanja Miljanovic. En erfaren tränare som både tränat och spelat på hög nivå. Inga större känslouttryck men en trygg kapten på båten.
Taktiskt väldigt duktig och verkar kunna hantera ett spretigt gäng och få ihop dem till en familj. För det andra. Valet av spelare i truppen. Sportchefen kan sitta nöjd i år. Unga talangfulla spelare i kombination med legender som Edwards och Widgren. Smart också att ta ”hem” Rasmus Forsell igen. För det tredje: ödmjukheten i laget. Årets lag är ett gäng fina människor som tar hand om varandra. Unnar varandra framgång, peppar varandra och har kul ihop. Och alla trivs i Östersund och vill klubben det bästa. Att vara stolt över klubbmärket är det som ger det där lilla extra på planen, viljan att springa trots blodsmaken, trots smärtan. I år har vi det.
Till helgen väntar en bortamatch mot Värnamo. Nu gäller det att stretcha stela kroppar, vila lite och sedan nytt fokus igen. Match för match.
MALIN A JUNKKA
Dela artikel