Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.
Mellan söndag eftermiddag fram till måndag klockan 19.10 var jag klubblös. När nyheten om att det saknades 3 miljoner kronor till skatteskulden kom i går hamnade jag och alla andra med rödsvarta hjärtan i limbo. Jag vågade ärligt talat inte tro längre. Jo, en liten del av mig talade med lugnande röst att ÖFK inte bara är något som vi ger upp så lätt. Men 3 miljoner är mycket för en liten redan hårt pressad klubb och mycket från en liten stad som Östersund. Så jag vågade inte riktigt tro att klubben skulle leva vidare.
Hemma före pressträffen skulle jag bestämma vad jag skulle ha på mig. Men hur klär man sig om det visar sig vara klubbens begravning man ska på? Rött och svart? Nej, det blir fel. Sportigt? Nej, någon typ av värdig diskret klädsel fick det bli redo att höra hur det hade gått.
Vid 19.10 kunde ordförande Anders Cederberg ge oss de lugnande orden. Skatteverket hade fått sin slant på kontot för en timme sedan. Och dessutom är driften säkrad fram till 2025. Återigen har privatpersoner, fans och företag med stort ÖFK-hjärta tillsammans sett till att pengarna finns där när de behövs som mest.
Hur kändes det då att vara klubblös ett dygn?
Fördjävligt, måste jag säga. Mitt humör i väntan på beskedet har varit uselt. Fråga min stackars familj! Det kändes som om alla timmar man suttit där och frusit på läktaren var förjävels, som om alla funderingar och tankar jag haft om klubben i mina texter var bortspolade och som om alla legender som kommit och gått blev skuggfigurer. Och framför allt var det grymt att få en känsla av hur spöklikt det skulle bli på Jämtkraft Arena utan ÖFK.
Jag blev också varse om hur många som skulle påverkas av detta, framför allt de unga. Alla akademispelare som lagt sin framtid i klubbens händer och kommande generationer. Sonen undrade hur framtida generationer ens skulle förstå att det funnits en storhetstid då Mezut Özil, en av världens bästa spelare, var här och spelade om ÖFK bara skulle bli ett minne.
Och så denna oförståelse från mina kära vänner som kanske inte har en fotbollsklubb eller någon annan idrottsklubb i sitt hjärta. De försökte peppa mig.
”Du får väl hitta något annat intresse!” Vadå annat? Man byter väl inte sport och klubb bara så där? ”Du får väl gå mer på basket!”. Basket är jättekul men fotbollen är mitt hjärta och ÖFK fick mig att en gång hitta hem i den här stan som inflyttad för länge sedan.
Nu kan vi andas ut. Klubben existerar och lever! Ja, just det. Nu var det ju bara det sportsliga kvar att lösa.
Men det kommer truppen att klara av stärkta av denna vilja vi fått se hos fansen och jämtarna. De ställer upp när det gäller. Just för att vi tror på det här!
Låt mig inte bli klubblös igen ÖFK! Kämpa på!
MALIN A JUNKKA
Dela artikel