Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.
I morgon är det fredag och kvällsmatch för ÖFK som tar emot Helsingborg som ligger på en tredje plats med 36 poäng. Vi har just nu 24 poäng och ligger på en 12 plats strax ovanför negativ kvalplats.
Det är lite av kniven på strupen för laget som måste börja ta poäng nu. Ja, ni känner ju till tabellen och som ÖFK-supporter är man ganska van vid underdog-känslan. Kriga och hoppas på det bästa.
Dessutom kom beskedet att huvudtränaren Magnus Powell lämnar ÖFK efter 2,5 år av hårt arbete för klubben. Andretränaren Fredrik Aasmund Eliasson tar över tills vidare och stöttas av sportchefen Stefan Lundin.
Spekulationerna har varit i full gång i veckan. En del för att de bryr sig om sitt lag, andra lite mer illvilliga är inte sena att kommentera och hoppas på det värsta oavsett vad när det gäller ÖFK. Ett fotbollslag kan locka fram så mycket känslor.
Jag har sagt det förut och jag gör det igen. Fotbollsspelare och ledare är också bara människor, till och med Erling Haaland och Pep Guardiola även om man kan tro annat. Vi som fans får köpa hela konceptet eller inget alls. För i fotbollens värld finns allt. Vackra vinster och framgångssagor. Magiska och minnesvärda spelare och tränare kommer och går. Själv är jag ganska blödig gällande förändringar men har börjat acceptera att det följer med.
Men här finns också kampen mot en bister ekonomi, förluster och många dagar när inget vill stämma.
De rödsvarta i ÖFK har inte en särskilt lång historia att luta sig tillbaka mot som många andra klubbar. Fotboll på den här nivån och högre är fortfarande något unikt i Jämtland. Men vi vill så gärna att det ska bli ett naturligt inslag i idrotts-Jämtland. I alla fall vi som älskar fotboll och ÖFK. Det är därför fansen blir så oroliga när poängen inte vill komma som de ska, trots kvaliteterna i laget. Och många oroas av oväntade förändringar. Det finns åsikter och om allt och så ska det ska vara när man håller på ett lag. Det ska även tålas att kritiseras förstås, så länge man håller det på en saklig nivå tycker jag.
Okej, vi har haft lite mycket av de tuffa sidorna senaste åren. Fjolåret var däremot ett mycket fint och välspelat år och belöningen blev en femteplats i Superettan.
Jag minns så tydligt baksmällan efter Europa League-framgången. Många med mig kunde knappt nöja sig med Allsvenskan. Vi tappade lite av kompassriktningen för den lilla klubben i Jämtland.
Och om vi ska vara ärliga så ser vardagen rätt tung ut för många små klubbar på den här nivån. Men kärleken till klubben består och till spelarna på planen och de vid sidan av som offrar så mycket av sin tid för att skapa något bra och positivt.
Saker och ting händer runt en klubb, bra och dåligt tyvärr men det hör till. Men vi som sitter där uppe på läktaren måste komma ihåg varför vi en gång började stötta vårt lag. Det finns en ÖFK-själ vill jag hävda trots att klubben är ung. Den kommer fram varje gång Annika Norlins låt Rött och svart pumpar hjärtat börjar spelas på läktaren, spelarna kommer in på planen och de rödsvarta halsdukarna höjs till luften. Jag blir alltid lika gråtfärdig av att se detta. Det är kärlek till sporten och laget!
Med kniven mot strupen behöver spelarna se fler halsdukar på läktaren när de kommer ut på planen på fredag. Nu ska vi kämpa för att ha kvar fotbollen på den här nivån i vårt Jämtland.
Malin A Junkka
Dela artikel