Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.
I 85 minuten blev det för tungt. Det kändes som om jag skulle kräkas av oro. Sundsvall dundrade in mål på hemmaplan och vi låg under. Bytena kom sent. Publiken, över 3 000 personer, skrek och andra var uppgivna. Vi åker ut. Vad kommer hända? Mina tankar snurrade.
Årets sista match i Superettan var ren och skär fotbollstortyr. Först oro över kapten Suljic som verkade stuka foten och fick tejpas om rejält. Och inget kändes betryggande med 0-0. Brage tryckte tillbaka oss i långa perioder och så kom deras mål. Skymningsmolnen såg hotfulla ut och jag såg inga tecken på att det skulle gå vägen.
Ett ynka mål och vi skulle ta oss till kval. Men det kändes så svårt, så hopplöst. Jag är lite vidskeplig så jag tog till ett sista knep. Kanske skulle det hjälpa om jag lämnade arenan? ÖFK har alltid vunnit hemma då jag varit utomlands i år – märkligt nog. Jag gick snabbt ner för trappan, ut mot skogen vid skidstadion.
Hur skulle det gå vid degradering, vad skulle hända med klubben, akademin, spelarna, sponsorerna? Tankarna snurrade och jag måste erkänna att jag började lipa lite tyst. Så plötsligt vid skidbron hör jag ett jubel. Jag stannar till men vågar inte tro något då det inte har uppdaterats om något mål på appen. Till sist så kommer resultatet även där. Jag tittar klart från gångbron på håll samtidigt som jag kollar på mobilen. Vi är på kvalplats om inget annat händer. Jag hör publiken bli rädda och det är olidligt även på håll.
Till sist blåser domaren av. Vi har tagit oss till kval och det är den talangfulle backen Philip Bonde som den här gången kliver fram och blir vår hjälte.
Djuriska vrål från spelarna, glädje ren och skär sådan och lättnad.
Nu väntar kval! Först i Skåne sen hemma. ÖFK ska FAN ingenstans. Och hörni. Jag lovar att lämna arenan i tid om det ser illa ut den 24 november. Det verkade hjälpa.
MALIN A JUNKKA
Dela artikel