Om Malin A Junkka:
Är i dag kommunikatör på Regeringskansliet med bakgrund som krönikör och journalist på Östersunds-Posten. Bästa fotbollsmerit, som icke talangfull tanig 16-åring, en andraplats i flick-SM i Stenungssund. Läs mer om den nya Supporterkrönikan här
Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.
18 minus grader. Det var vår köldgräns för träning utomhus när jag tränade fotboll i Kiruna. Bollen var stenhård, knäna knakade, fingrarna och tårna var bortdomnade men vi körde på. Med den här erfarenheten i bagaget blir jag taggad när vädret jävlas och tänker att ÖFK-spelarna bara blir mer härdade och desto bättre ju sämre väder det är.
Att spela eller att hålla på ÖFK är inte som att vara supporter eller spelare i Öster, eller i vilket lag som helst söder om Dalälven. Jag skulle säga att precis allt skiljer sig åt förutom den kärlek man känner för sitt lag.
Jag känner en stor respekt för dem som valt att spela eller att träna ett lag just här i Jämtland. För det är speciella fotbollsförhållanden som kräver ett psyke av stål. Vintertid är ÖP-hallen det enda som finns att tillgå och när arenan skottas fram lagom till cup-spel i februari pågår vintersäsongen som bäst i stan och till fjälls. Snön faller och de tunna matchställen värmer nada, noll, zéro. Och medan södra Sverige får njuta av vår tar vi sista snöfallen i maj och på sommaren när tempen går över 10 plus då är det uppehåll. Ja, ni förstår poängen.
Den här gången var det snökaos och kyla som utmanade. Supportrarna plumsade till arenan på de oplogade gångvägarna. Läktaren var delvis snöfylld och det var ren och skär magi (och hårt arbete) att matchen blev av. Kanske är det just de speciella förutsättningarna som gör det hela så intressant. Och kanske är det just därför jag blir tårögd varje gång spelarna kommer ut till Rött och svart pumpar hjärtat. När brasilianaren Erick Brendon kliver ut i shorts i snöyran är han långt ifrån strandfotbollen i sitt hemland. Respekt!
Fotboll i Jämtland är ingen lek men vi vet att det går att spela på högsta nivå här. Det gäller bara att ha rätt inställning och älska det unika med vädret, kylan och omständigheterna. ”Fjällen är fond till det här”. Men denna gång var det Öster som drog det längsta strået, kanske för att de hade mer att spela för?
Och även om jag härdades hårt med kyla i Kiruna så led jag med spelarna under matchen och ville nästan skrika; Tack för att ni spelar här! Utan mössa och med stela kalla knän sprang Weilid många mil på planen, Mazur fortsatte att gå in stenhårt i alla dueller och jag är ganska säker på att Keita var nära att förfrysa sig i målet. Men det som inte dödar härdar. Kanske kommer sista poängen i Västerås med betydligt varmare och mindre stela kroppar på plan?
Dela artikel