Vad händer när ett gäng fotbollsspelare kastar av sig sina svettiga benskydd och istället rör sig efter koreografi? Det blir stundtals väldigt vackert – och en hel del skratt. Årets kulturprojekt ska resultera i en dansfilm.
Spelare och ledare i Östersunds FK kliver ut ur sin bekvämlighetszon igen. I år ska de dansa. I fjol gav klubben en bejublad show på Storsjöteatern där sången stod i fokus. Nu ska frilansande dansare och koreograf Maria Ulriksson på Estrad Norr leda gruppen. Hon har tidigare bland annat undersökt vem den egentligen norrländske mannen från glesbygden är i det rörelsebaserade community-projektet Öm.tålig initierat av Norrdans.
– Oftast har äldre män lättare än yngre att slappna av. De har inte samma prestige som yngre män har. Dessutom är det lättare att ge sig hän och ha roligt i en grupp där man inte känner varandra. I det här fallet är ÖFK en grupp där många redan känner varandra och har vissa roller. Det är en utmaning, säger Maria Ulriksson.
Just den här dagen hålls träningen i Exercishallen. Stora ytor, högt i tak, instrumental musik och fotbollsspelare och ledare i en ring. De dansar till Marias instruktioner i högt tempo. På två stolar intill sitter sportchefen Stefan Lundin som delvis deltagit i uppvärmningen och torkar svetten från pannan. På den andra stolen sitter huvudtränaren Magnus Powell. Hans knän sätter stopp för att delta i dansen.
Innan koreografidelen tar vid får spelarna en paus. De dricker vatten, pratar, skrattar och en del tar fram mobilerna och scrollar en stund.
Moubarak Abdallah har jobbat som ledare inom ÖFK i många år och upplevt många kulturprojekt. Han säger att han inte kan dansa, allt är nytt men han är väldigt positiv ändå.
– Det blir lättare för varje gång. Man använder andra små muskler som i yoga ungefär. Det är bra för relationen mellan spelarna också, säger han.
Simon Kroon drar på sig strumporna i pausen.
–Det här är fortfarande obekvämt, konstaterar han, trots att han varit med i många kulturprojekt.
– I dans kan man inte gömma sig. Det är lättare om man sjunger i grupp. Men det gäller att släppa loss och skita i hur det ser ut. Ingen bryr ju sig men ingen vill ju vara dålig heller, säger han.
Hjälper det här er på planen?
–Jag vet faktiskt inte men det är bra för teamkänslan. Man ska kunna göra bort sig för varandra, säger Simon som ser fram emot att se Sebastian Karlsson Grach (som inte är med i dag) dansa.
– Han kan tydligen dansa, han säger det i alla fall.
Efter pausen börjar själva träningen med koreografin, det som ska resultera i en dansfilm på fem minuter. Det är oklart när filmen ska ha premiär i skrivande stund.
”Left, right, left, right. Step around”, Maria ger instruktioner och spelarna och ledarna är djupt koncentrerade.
”Flip the legs and run”.
Efter att ha sprungit runt i ring kommer det fram åsikter från spelarna att de helst inte vill springa på en vilodag. Maria lyssnar till dem.
Hon ber sedan en frivillig kliva fram. Det blir Abraham Ogbu. Han ska göra egna rörelser ”superslow” som gruppen ska följa efter som en spegel. Djupt koncentrerade hamnar de i ett flow och plötsligt blir det väldigt graciöst och vackert.
Det är inte helt lätt att få tag på en ny frivillig, killarna skrattar och knuffar fram varandra men ingen vill. Till sist kliver Eric Brendon fram. Det blir tyst och rörelserna och musiken får ta plats. Gruppen blir ett.
När gruppen sedan ska följa en person som leder gruppen blir det en hel del skratt när vissa bjuder på oväntade rörelser. Målvaktstränaren Arnold Origi gör en kullerbytta på det hårda golvet men då följer inte gruppen efter. Det blir i stället skratt och flams en stund.
Finns det några dolda talanger här?
–Ja faktiskt. Chris (Chrisnovic N´sa), Michael (Aduragbemi Oluwayemni) och provspelaren Abraham Ogbu, säger Ahmed Bonnah.
Han är själv ny i laget och får för första gången uppleva ett kulturprojekt.
–Det är en utmaning, mycket nytt men roligt! Det svåra är att släppa loss och våga se löjlig ut. Men det är en rolig grej att göra tillsammans, som inte har med fotboll att göra, och sedan få dela detta med staden och fansen också, säger Ahmed som trivs i ÖFK.
Maria Ulriksson upptäckte under första träffen med spelarna att det finns mycket nerver hos dem och i vissa fall ett motstånd mot vissa fysiska rörelser.
– Det handlar mycket om sociala regler, tror jag. Jag har försökt förklara att det här handlar mer om upplevelse än prestation. Det här är ett gäng vinnarskallar och jag märkte att det finns individer som gillar dans i gruppen. Det brukar ta några gånger innan man vågar släppa taget och prova att dansa på det här sättet, säger hon.
Hur ska du får dem att hitta glädjen i detta?
–Det handlar om ett sökande vi gör tillsammans. Jag får vara intuitiv och se vad gruppen behöver. Jag får försöka entusiasmera dem och rycka upp dem ur nerverna.
–Vi rör oss framåt. Jag frågar om de har några reflektioner eller rädslor inför projektet, där en kommentar var ”Jag är rädd för att dansa”. Det är nog ganska väl inringat vad jag också fortfarande upplever. Det är en stor utmaning att våga dansa, och många säger också att ”De aldrig sett något liknande”, så jag tror att de upplever att det vi gör är ganska märkligt, förklarar Maria.
Var kommer namnet till projektet ifrån, Flockflykt?
–Det är en ordlek från mig som jag kom på för länge sedan men det passar väldigt bra för ÖFK, ett lag. Det handlar om individ kontra grupp men också om vikten att hitta vårt community men också vara vårt bästa jag. Att våga kliva ur gruppen och stå stark i sig själv och tvärtom. Det kommer från starens sätt att flyga i olika formationer, i flock.
Klubbchefen Peja Lindholm säger att kulturprojekten är mycket viktiga för ÖFK.
–Det handlar om att utveckla individer genom att våga kliva utanför komfortzonen och få dem att vara bekväma i det. Genom att lyckas med det så blir de tryggare i alla situationer de befinner sig utanför komfortzonen, oavsett på eller utanför planen. Sedan finns ju en massa andra fördelar också, inte minst genom att stärka gemenskapen och lagkänslan.
Får vi även se dig dansa?
–Alla som har möjlighet ska vara med. Jag själv har också tänkt vara med men först måste jag prioritera så jag hinner med mina andra åtaganden i rollen som klubbchef. Däremot är min inställning mycket positiv till att vara med.
Tillbaka till dansgolvet. Träningen avslutas med att alla sätter sig i en ring och får säga vad man har på hjärtat. Det kommer fram att de flesta gillar att jobba med koreografi och att det många tycker att det här var det roligaste passet hittills.
MALIN A JUNKKA
Dela artikel