Kommer du ihåg berättelsen om ÖFK:s materialförvaltare Moubarak som Osdsport skrev om tidigare i år?
Nu åker han tillbaka till Tchad för att träffa sin familj i tältlägret.
– Jag skulle så gärna ta med dem därifrån så de slipper fattigdomen. Ibland får jag dåligt samvete då jag sitter och äter och vet att de inte har någonting. Jag har sparat ihop lite pengar som de ska få när jag kommer dit. Om någon skulle vilja vara med och skänka en liten slant till min familj så får de gärna swisha mig, säger Moubarak.
HJÄLP MOUBARAKS FAMILJ: Swisha till 0761187105
Här nedan kan du läsa om Abdallah Moubaraks flykt från Sudan till Tchad som Osdsport skrev om tidigare i år.
Hur han tappade bort sin familj i flykten och fick vandra ensam i öknen. Han fick se döden från nära håll.
Han fick sin chans genom fotbollslaget Darfur United att lämna fattigdomen. Under turneringen Conifa Cup i Östersund stannade han och hans vänner i Sverige.
Sedan inleddes hans kamp för att börja ett nytt liv.
Moubarakn kom i kontakt med ÖFK och fick vara med och laga frukost till spelarna varje morgon. Sedan har han blivit kvar i klubben och idag jobbar han som materialförvaltare.
– Det är klart att jag har det fantastiskt bra. Jag har ett jobb att gå till och jag kan äta mig mätt. Men jag kan aldrig vara riktigt glad med tanke på min familj. Jag har min fru i tältlägret i Tchad liksom mina föräldrar och syskon. Jag jobbar för att få min fru hit till Östersund så vi kan börja ett liv tillsammans här. Men det är svårt. De sitter där i tältlägret och har ingenting. De har svårt att äta sig mätta och egentligen är det inget liv de har just nu. Ibland har jag oerhört dåligt samvete att jag har det så bra, säger Moubarak.
Så fort han har lite pengar över så skickar han dem till familjen.
– Bara en liten slant kan göra att de kan få det lite bättre under en tid och de får äta sig mätta. Det är viktigt för mig att skicka pengar.
25 november ska han åka ner till Tchad. Han vet att det blir en känslosam resa.
– Samtidigt som jag längtar efter att få se dem så kommer det att göra ont. Det kommer att göra ont att se fattigdomen. Och tänk när jag åker därifrån och måste säga hej då till min fru. Det orkar jag inte ens tänka på just nu.
Moubarak skickar en önskan till alla fotbollsvänner i Östersund:
– Jag har lärt mig att det är ganska osvenskt att be om hjälp. Men jag känner ändå att jag vill göra det. Om någon har 10 kronor, 20 kronor eller kanske en hundralapp över så får man gärna vara med och skänka pengar till min familj. Jag tar gärna emot ett swish som går direkt till familjen. Jag skulle så gärna vilja sätta lite guldkant på deras tillvaro. Tänk att få komma dit med en summa pengar och säga att alla dessa pengar är era, säger Moubarak.
HJÄLP MOUBARAKS FAMILJ: Swisha till 0761187105
Här kan du läsa texten:
Moubarak såg döden på nära håll
Under flykten från Sudan tappade han bort sina föräldrar.
Bara 11 år gammal gick han ensam i öknen i 26 dagar.
Han såg döden på nära håll.
Moubarak växte upp med sina föräldrar Khadija Adam och Abdallah Ahmed och åtta syskon i Darfurprovinsen i Sudan. Inbördeskrig pågick och för Moubarak blev bombningar på nära håll vardagsmat.
Familjen hade en relativt bra tillvaro i ett eget byggt gräshus och man ägde lite boskapsdjur och hade fina fruktträd på sin mark.
– Vi bodde utanför staden Kutum och ibland åkte vi in dit för att sälja frukt eller kött så vi fick in lite pengar. Jag skulle säga att vi hade en ganska bra tillvaro, berättar Moubarak.
Men konfliken i Sudan växte och en dag gick Janjawidmilisen in i Mubaraks by för att bränna ner hus och döda invånarna.
– Jag och min familj satt och åt frukost och plötsligt hörde vi att attackerna började. Mamma och pappa skrek att vi måste fly därifrån. Vi hade två dörrar till vårt gräshus och jag tog den som jag satt närmast. Ute var det totalt kaos. Folk blev dödade runt mig och jag bara sprang. Jag insåg snabbt att jag varken såg min mamma, pappa eller syskon. De måste ha sprungit ut genom den andra dörren.
11-årige Mubarak berättar hur glad han blev då han fick syn på sin kusin Muhammed och vän Ismail. Tillsammans sprang de bort från byn som var invaderad och på väg att totalförstöras.
– Synerna vi fick se är hemska och svåra att berätta om. Man kunde se mammor med barn i en sjal på ryggen. Militärerna stannade vissa för att titta om det var en pojke eller flicka. Var det en pojke tog de fram en kniv och dödade barnet. En pojke kunde ju bli en motståndare till dem då han blev större.
Efter att ha sprungit i tre timmar blev de tre pojkarna beskjutna. Muhammed träffades i armen och föll till marken.
– Han grät och hade väldigt ont. Blodet pumpade ur armen. Jag satt med honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Då kom en man springande och skrek till mig att lämna honom och fortsätta att springa. ”Om du sitter kvar där är du också snart död” skrek han till mig.
Efter att ha sprungit ytterligare några timmar gick solen upp över Sudan. Plötsligt segnade Ismail ner till marken. Han hade blivit skjuten i bakhuvudet.
– Jag satt där och höll hans hand. Han dog där framför mig.
Mubarak tar en paus och försöker kämpa emot tårarna. Men han vill berätta sin historia.
– Det är klart att det är tufft att berätta om det här. Jag ser bilderna framför mig på både Muhammed och Ismail. Givetvis är det bilder jag alltid kommer att få leva med. Det är svårt att förklara hur det känns att lämna sin kusin blödande och fortsätta springa. Jag har aldrig hört av honom sedan den dagen så jag förstår naturligtvis att han dog där, säger Mubarak.
Nu hade 11-årige Mubarak ingen kvar och skulle vandra vidare ensam i öknen utan att veta vart.
Han följde strömmen av människor och försökte tigga åt sig lite mat eller vatten som vissa fått med sig på flykten.
I 26 dagar gick han i öknen utan sin familj innan han kom fram till ett flyktingläger i Tchad.
– Det känns otroligt att jag faktiskt gick i 26 dagar. Det är ju fruktansvärt lång tid. Jag var väldigt mager och med stort svart hår, säger Mubarak och ler.
På plats i lägret i Tchad sker det som Moubarak beskriver som näst intill overkligt.
– Jag får syn på en man från den by som jag bodde i Sudan. Han kände igen mig och berättade att han visste var min mamma, pappa och mina syskon var. Alla hade överlevt flykten. Jag trodde att alla var döda. Jag fick lite mat, men kunde inte äta. Jag ville bara träffa min familj igen.
Det blev en känslomässig återförening med familjen.
– Det blev många tårar den dagen. Mamma och pappa hade börjat intala mina syskon att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Efter att jag varit försvunnen i nästan en månad så var de säkra att jag hade dött. De hade börjat sitt sorgearbete när jag dök upp.
Familjen flyttades till flyktinglägret Milli Camp i Tchad. Ett flyktingläger med 35 000 människor.
– Vi hade ingenting kvar så det kändes som att hamna i helvetet. Vi satt där utan någonting och utan att kunna göra något. Jag och andra smågrabbar försökte lira fotboll. Det fanns tre bollar i lägret men då det fanns 35 000 människor som bodde där så kunde man inte alltid få låna en boll.
En gång i månaden kom hjälporganisationer med mat.
– Maten räckte aldrig för att vi skulle kunna äta oss mätta. Vi fick äta lite två gånger om dagen för att försöka få den torkade maten att räcka hela månaden. Nej, det var inget riktigt liv att sitta där.
Moubarak blev kvar i flyktinglägret i 11 år.
Sedan kom fotbollen och räddade honom.
En dag kom en man vid namn Gabriel Stauring och hans hjälporganisation iAct till flyktinglägret. Det var tänkt att han bara skulle göra en resa dit, men det blev inte så. Stauring fortsatte att resa tillbaka lägret och för att påminna Darfur-flyktingarna att de inte var bortglömda.
När han såg alla ungdomar som spelade fotboll i lägret så väcktes tanken att starta ett fotbollslag. 2011 gjorde han slag i saken och samlade alla som ville spela fotboll för att försöka ta ut ett lag.
Det fanns 12 flyktingläger i Tchad där människorna kom från Darfur. Från varje läger togs det ut fem spelare.
Av de 60 spelarna skulle han ta ut totalt 15. Efter massor med internmatcher kunde man till slut ta ut de 15 bästa spelarna. Darfur United var bildat!
Mubarak Abdallah var en av de 15 som fick plats.
Laget fick åka i väg till Irak för att spela den första turneringen 2012.
Många i laget fick förstås upp förhoppningar att kanske kunna stanna och söka uppehållstillstånd i ett land.
– Ja, givetvis ville alla försöka få ett liv. Det hade vi ju inte nu. Men de flesta insåg att Irak inte var något säkert land att söka uppehållstillstånd i.
De åkte tillbaka till flyktinglägret och några fler matcher blev det inte.
– Jag satt där och drömde om ett liv. Ibland kunde jag faktiskt tänka att det hade varit lika bra att jag hade dött under flykten. Det kändes som ett mycket bättre alternativ att vara död än att sitta i lägret, berättar Moubarak.
Men så kom beskedet att Darfur United skulle få spela Conifa World Cup i staden Östersund i norra Sverige. En turnering med flera andra lag.
Moubarak och hans fotbollsvänner såg ett ljus i mörkret.
– Då jag kom till Sverige första gången så förstod jag snabbt att det var ett säkert land utan krig. Så fort jag började prata med folk så insåg jag att alla var så trevliga och man kände sig välkommen. Jag kände att här ville jag stanna. Innan hade jag inte en aning om var Sverige låg. Vi satt i et tält i Tchad och hade igen möjlighet att ta reda på hur världen såg ut.
Han sökte uppehållstillstånd och fick det. Han bodde i olika flyktingförläggningar. Bland annat i Pilgrimstad och i Grytan.
– Jag var så tacksam att få vara i Sverige. Det är klart att jag var väldigt nervös innan det blev klart att jag fick stanna. En dag kom en buss med flyktingar till Grytan, men ingen i bussen ville kliva av. De tyckte inte att det var en tillräckligt bra plats att vara på. Då blev jag nästan arg och funderade hur de tänkte. De kan i alla fall inte haft det som jag i sina hemländer, säger Moubarak.
En dag ville Emma Arnesson på föreningen Hej Främling prata med Moubarak. Hon såg att han inte mådde bra av att bara sitta still på förläggningen och hon frågade vad han skulle kunna tänkas vara intresserad av att arbeta med?
– Hon ordnade så att jag blev kontaktad av Pernilla Sivertsen på innanförsakademin. Det slutade med att jag fick en praktikplats i Östersunds FK där jag skulle vara med och laga frukost till spelare och ledare. Där fick jag träffa Judith och Alan som var fantastiska människor att jobba med. Jag lärde känna ledare och spelare snabbt och alla var så snälla mot mig. Jag kände att jag hade fått en ny familj, säger Mubarak och ler.
Nu har han en fast tjänst i Östersunds FK och på träningslägret på Teneriffa åkte han med som materialförvaltare.
– Det finns inte ord för vad den här klubben har betytt för mig. Det är helt otroligt att det här har kunnat hända mig. Det här hade jag inte ens vågat drömma om för fyra år sedan.
Men trots att han har fast jobb, egen lägenhet och många nya vänner kommer ofta tankarna på familjen.
– De sitter kvar där i tältet i Tchad. Jag har även min flickvän där. Jag har köpt telefon till dem så vi kan prata. De har inga pengar på kontantkortet så de ringer och lägger på så ringer jag upp. Jag skickar pengar varje månad så de kan köpa lite mat och jag skulle så gärna vilja ha dem här. När jag förhoppningsvis blir svensk medborgare i sommar så börjar min kamp att försöka få min flickvän till Sverige. Det skulle vara underbart om vi kunde få ett fint liv tillsammans.
HJÄLP MOUBARAKS FAMILJ:Swisha till 0761187105
